Att utmana sig själv och försöka bejaka
Okej, på senaste tiden har mitt självförtroende slagit i marken, jag vet inte riktigt vem jag är eller vad jag vill. Och då menar jag såklart inte på de planet att jag springer runt i stan och bokstavligt talat inte vet vem jag är utan mer dethär djupa, vem är jag egentligen.
Det kanske är en konstig tanke men det här med identitet har helt plötsligt fått en väldigt stor del av mitt liv, sen jag slutade gymnasiet har jag tappat lite av min identidet och svävat i ovishet. Där viste jag vem jag var där kände jag mig hemma, det var som en enda stor familj där man tog hand om varan och stöttade varandra, hjälpte varandra, fanns där för varandra och älskade varandra för den man är.
Jag får väll erkänna att jag känner mig ganska så vilsen och lost just nu, när jag för en gångs skull hittat rätt, hittat någon som var som jag som jag kan identifiera mig med så skiljs man helt plötsligt åt och jag hittar inte riktigt mig själv igen.
Det är väl det som är meningen, jag sa i mitt tal att vi är som ett träd, vi går längs stammen tillsammans och nu bryter vi ut i våra egna små grenar och ska få blomstra var och en på vårt eget vis.
Men allt detta har mitt självförtroende slagit i marken men jag ska försöka plocka upp det igen. Vissa av oss måste prova oss fram innan vi hittar oss själva så det kanske jag borde göra. Säga ja lite oftare än vad jag säger nej, framför allt våga säga ja och förhoppningsvis få uppleva nya spännande och roliga saker.
Man kanske inte behöver göra det värsta typ hoppa bungyjump eller någonting sånt utan bara göra någonting som man kanske inte vågar men som man så gärna vill! Att steg för steg förverkliga sina drömmar
Kommentarer
Sofia Pira
du är klok du. förstår hur du känner, tror inte du är ensam om det heller. Till viss del känner jag samma. Kan kanske också vara lite för att både du och jag och de flesta andra vi känner just nu har så himla mycket nytt som händer i livet. Som du sa att man är van vid gymnasiet och man visste liksom var man befann sig då men så helt plötsligt ändras miljö och vissa människor "försvinner" medan massa andra tillkommer och så ska man liksom bli vuxen och utbilda sig/skaffa livserfarenheter på samma gång... Inte helt konstigt att man känner som man/jag/du gör.
Kram! <3
Svar:
None None
Trackback
