Klumpen i halsen, slaget i magen, gråten i ögonen. Precis när jag tryckt undan den, när jag gått vidare och bänt den ryggen när jag vandrat vidare så kommer den ifatt mig. Den där längtan och den där drömmen som envisas med att alltid komma tillbaka och omfamna mig och som får min att falla handlöst i dess grepp. Suget efter att få gå in i en roll, stå på en scen spela ut, höra publikens jubel och andas ut, gemenskapen, kreativiteten, skapandet.

Vägskälet står kvar, och kvar står även jag, drömmarna som gått från en till två fast samtidigt en stor, man kan inte få allt men kanske lite av varje hade varit fint.