Att se tillbaka på sitt liv och inte finna sin plats. Att inse att man kämpat för personer som givit en mer last. Att alltid vara den som gör vad de begär, att sätta dem åt sidan som man håller kär. Att aldrig riktigt veta vem man kan lita på, att sitta och fundera på hur det kunde bli så. För de man älskar mest ska man kunna lita på, får man hugg i ryggen är det bästa att bara gå. För vem orkar alltid vara stark och bara finnas till när de passar för dem andra och ingen annan vill.

Att se tillbaka några år och inse att jag var statist, plötsligt fick mitt liv en mycket märklig tvist.

När är det dags att släppa taget, när är det dags att gå och lämna allt det dära som påverkar mig så. Jag kände att jag var liten och inte något värld om jag ej fick vara i deras atmosfär. Men jag kliver över tröskeln till mitt vuxna liv det är dags att följa mitt eget hjärta och inte andras direktiv.

Nu är det dags för mig att stå på egna ben och visa för mig själv att jag minsann inte är klen, att jag kan bygga broar som håller gott och väl.

Jag ska ta mig själv i kragen och mitt första direktiv är att se till att bli den som bestämmer i mitt eget liv