-åh teater vad roligt, ska du bli skådespelerska då?
- haha nej, jag visste bara inte vad jag skulle välja så jag valde teater.
..........
- vad läser du till?
- fritidspedagog.
..........

Jag trodde aldrig att det kunde såra mig så mycket, det gör ont att jag inte tog risken. Det gör ont att se drömmen sväva iväg, de jag älskar. Jag är inget proffs, jag har så mycket att lära, jag kanske aldrig blir tillräckligt duktig, jag kanske inte är tillräckligt duktig men jag älskar det, jag brinner för det och jag har en passion för det.

Verkligheten intresserar mig till en viss del men jag älskar inte det jag gör, jag går dit jag gjorde ett val, jag valde den enkla vägen, det som passar mig. Och vist det kanske passar mig och jag kanske blir en bra fritidspedagog men oavsett hur mycket jag försöker t avstånd från teatern så kommer den tillbaka till mig den är kvar för jag älskar den, den vänder mig inte ryggen så som jag vände min till den.

Jag känner mig sviken, jag har svikit mig själv, jag gav upp innan jag ens provat, jag var så rädd att misslyckas att jag inte vågade försöka att lyckas. Det gör ont på ett sätt jag inte hade räknat med. Min skräck för vad alla andra skulle tycka, att de skulle tycka jag var ett misslyckande, att de skulle se ner på mig när det i själva verket är jag själv som trycker ner mig så djupt att jag inte tror jag klarar det och vist folk kanske hade sett mig som ett misslyckande men även de hade varit bättre än att de dämmande blickarna kommer från mig själv.

Det kan vara dags att sluta trycka undan drömmarna, visst jag kanske misslyckas och inser att jag valde fel som hoppade av men då har jag i alla fall försökt och då kan jag,med gott samvete och ro i själen, VETA att de inte var rätt val, nu går jag varje dag och undrar, funderar, tänker på hur det skulle ha gått om jag försökt.

Det gäller bara att våga för nu vet jag hur det är att banga ur.